... jag är glad över min oförmåga att kunna sätta mig in i hur det är att googla sin hemort och bara få upp bilder på nervgas-skadade barn och föräldrar. Det finns en verklighet där ute, utanför trygga Sverige, som jag oavsett hur många skollektioner och utställningar inte kan relatera till. Som en rysning längs ryggraden känner jag den - som att försöka ta på någonting omgivet av en stor plastpåse. Som att försöka se någonting bakom ett tungt skynke.

... ibland blir jag arg när jag tänker på hur svenska folket vaggar "stackars, stackars" och efter en kort andhämtning fortsätta gnälla på den nerklottrade ungdomsgården.

Jag tror inte att någon som inte på något vis upplevt det själv eller varit extremt nära, kan ens inbilla sig hur det påverkar ens psyke och hälsa att komma ifrån någonting... liknande. Och då menar jag inte "men vi har ju inte såå många i Sverige* som kommer direkt från ett krig - och isåfall var dom oftast så små när dom kom till Sverige så dom ändå inte minns någe" utan alla tusentals som inte kan hälsa på sina kusiner och dom inte får komma och hälsa på pga rädslan från svenska myndigheter att dom ska vilja och försöka stanna här. (för de e farligt med folk som flyttar hit, för vi eh, har ingen... plats?? (märk ironi)) ... och alla som har en pappa som sett sin pappa blivit mördad, och alla som inte vet om deras barndomshem står kvar nästa gång dom har möjlighet att hälsa på, om dom någonsin får det.

Jag är tacksam, och jag är glad, men jag är inte dum. Även om jag inte förstår vad jag inte vet, så respekterar jag det. Jag respekterar att jag omöjligt kan veta hur det påverkar en som person...

*men dom finns faktiskt...