Såg Remember me för tredje gången idag... med Amani. Vi tog en spontan stund på stan, ended up på bio uppenbarligen. Jag har aldrig riktigt gillat bio, nu känner jag mig underligt rofylld, sittandes i mörket bland främlingar, gråtandes...

Någonting rör sig i skuggan av mitt medvetande. Går där i ögonvrån och retas med mig... jag trodde den skulle försvinna, but it don't... Så jag tror jag måste veta vad det är nu. Bena lite i vad som driver mig att om och om igen se filmen. Beroende. En del saker är så uppenbara... kanske att det gör mig arg, samtidigt som det är skönt, att se de... och att se det ur en annan synvinkel. Precis som jag, men ändå inte liksom...

En, två tre direka saker, situationer, mina tårar rinner - och jaa... det är skönt faktiskt. Det är skönt, att se det, känna det, uppleva det och upprepa det, utan att yttra ett ord. Det är som att jag bearbetar de... utan att behöva tänka de, på riktigt. Bara se och känna.

Jag är glad att jag inte längre är rädd att gråta...