Något som förmodligen inte alls är lika uppenbart nu som för bara några år sen är att jag alltid varit en väldigt stort fan av Eminem.



Har inte lyssnat speciellt mycket på honom det senaste året. Har över lag inte alls lyssnat på hiphop som jag brukade. Av en slump kom dock hans gamla låt "The way I am" på radion igårkväll och jag fick en liten nostalgitripp. Hans musik är så otroligt mycket tonår för mig, eftersom han följde med under hela resan.

Mitt favoritalbum med honom är nog The Eminem show som kom ut 2002. Mycket bra musik kom 2002, i alla fall i mitt liv...

Jag gillar att han är så kritisk, och så... arg. Min tonårstid var minst sagt tung så jag tror de matchade mig bra. Bar mig lite. Musik är verkligen magi



Om jag vill minnas det rätt så var det han som först inspererade mig till att själv skriva musik. Egentligen skulle jag ta och leta upp dom gamla böckerna nån gång... då skrev jag i speciella skrivböcker jag hade, kladdade och bara skrevskrev. De e ganska många böcker vid dehär laget... undra om de e något att ha? Eller om de bara e dravvel rätt igenom. Kan faktiskt inte alls uttala mig om kvaliten under den tiden, haha, de var ju mest ett behov jag hade som fick utlopp via pennan. Jag har väldigt mycket att tacka hiphop och spec. Eminems musik för, mer än vad jag kan delge här. Mer än någon förmodligen får veta, eftersom jag förmodligen aldrig ens tänker berätta det som skulle motivera det uttalandet... anyway.

"Sometimes you just feel tired, feel week,

When you feel weak, you feel like you wanna just give up.

But you gotta search within you,

Gotta find that inner strength

And just pull that shit outta you

And get that motivation, to not give up

And not be a quitter,

No matter how bad you wanna just fall flat on your face

And collapse"

Eminem var liksom först ut i min rad av artister jag sett upp till och inspererats av under mitt liv fram tills idag and so on and on. Wao... nu i efterhand känns den perioden fortfarande så... jobbig, tror inte jag fått tillräckligt med avstånd ännu för att verkligen kunna vara öppen angående allt, som var då. Men aa han kom verkligen i rätt stund. Role models. Kan inte beskriva vikten av dom - men jag tycker verkligen att det är viktigt, mentorer på något avlägset vis. Personer som på något vis formar ens liv och lämnat så djupa avtryck så att ränderna kanske aldrig går ur...



Ahh... good old times. Vet inte om dehär inlägget makes any sense... men de e egentligen skit samma. Jag fick ju ut något av de.