Såg precis ett Sex and the city-avsnitt som behandlade samma ämne som rubriken. De va om singlar, kind of, att alla har nånting fishy för sig så de e helt omöjligt att hitta nån... både gällande män och kvinnor. Är de så?

Jag skulle nog faktiskt säga... ja. Inklusive mig själv alltså- i allra högsta grad faktiskt, jag e nog också ett freak to be honest. Men jag är inte hopplös, inte alls, för jag tror mer... jag tror inte de handlar om att man ska hitta nån som faktiskt inte e freaky, för då kan man nog leta tills man dör ensam. Jag tror de handlar om att hitta nån som passar en, en bra pusselbit, på alla plan liksom. Mentalt, fysiskt, nån man kan dela sitt liv med på de viset man önskar för stunden. Nån som går i samma takt som en själv och som har samma vision och är på samma plats i livet.

Vad söker man i ett förhållande?
Vad vill man ha? Vad vill man inte ha? Vad är viktigt? Vad ör mindre viktigt? Vad är helt... obetydelsefullt?

De var en gång då jag trodde jag hade nån aning... men desto längre tiden går och desto fler omaka freaks jag möter desto mer inser jag att jag inte har en jävla aning. Faktum är att det var så länge sen jag över huvud taget funderade på detta så jag börjar få svårt att minnas vad jag ens tyckte förut. Ge mig en minut att försöka samla mina tankar...

Jag tror jag tycker de e viktigt att man, som jag skrev innan, e på samma plats i livet. Jag tror de e viktigare än delade intressen och sånt där. De tror jag inte att jag tycker e så viktigt. Jag menar e man intresserad av personen som person - intressen kan man börja dela liksom, och e inte heller helt nödvändigt, sålänge man har något att prata om och e intresserade av varandras liv osv. Men oavsett... så aa, att båda parter vill ha ut ungefär samma saker av livet just då. De funkar inte att den ena sitter och pillar naveln och vill flytta utomlands och jobba som bartender medans den andra samlar till radhus och vill skaffa barn.

Sen tror jag att jag tycker de e extremt viktigt att man e på samma nivå mentalt. Så man kan ha givande samtal, diskutioner. Att man kan förstå varandra och har samma djup. Kommunikation e typ allt faktiskt... eller vääldigt mycke. Utan de- vad finns?

Ärlighet. Tillit (om man förtjänar den...) Ödmjukhet. Omesesidig kärlek. Respekt. Mm... så långt e ungefär vart jag har kommit hittils. De e inte så illa ändå huh? Antar att man aldrig till fullo kommer förstå sig på sånt där ändå... lucky me att jag inte har något behov av de heller.