Till och från känner jag mig bara så... uttryckslös. Det är verkligen inte likt mig. Som om att jag letar efter någonting... vad vet jag inte, men någonting annat än det vardagliga. Jag typ tvingade mig att le idag i förbutiken till ICA, bara för att folk omkring mig log och ursäktade sig och va så himla trevliga när de inte kunde kontrollera sina vagnar osv. Jag kom på mig själv med att nog inte se speciellt trevlig ut- så jag försökte göra någonting åt de. Jag hoppas att jag lyckades?

Sedan har jag så... överröst med helt fantastiska komplimanger på senaste tiden. Wao jag har verkligen glömt hur de är att vara singel^^ Och jag uppskattar de, sååå mycke, de gör jag verkligen! Personer som jag inte eller knappt känner säger hur vacker jag är och sånt, de e ju helt otroligt! Och visst tackar jag, niger och bockar och ler, men wtf varför jublar inte hjärtat? Varför når sällan leendet ögonen? De GÖR de absolut, men inte varje gång... även fast jag är så otroligt tacksam för att just jag får vara mål för folks vänliga kommentarer! Men de e bara som att jag till och från är så jävla... off. De e typ glappkontakt mellan mig och min glädje? Jag känner mig vacker, snäll, och jag är över lag glad men faan de räcker inte med "över lag glad" jag vill vara glad hela tiden. Helhjärtat. Jag vill ha dehär... bettet, känna utmaningen med livet, ah jag som alltid brukar leva varje andetag! Varje ögonblick...

Hoppas den här känslan av likgiltighet som jagar mig ger med sig snart och försvinner ur mitt liv!! Jag uppskattar alla i mitt liv så otroligt - hoppas ni vet och förstår de trots att jag till och från är så... låg. Just nu. Jag e snart back on track på heltid!