Funderar på att titta lite på Buffy the vampire slayer... de var ett tag sen nu. Har kind of växt upp med de programmet. Började väl sändas typ -97 eller något? Har en fin dvd-box-samling på en hylla ovanför databordet. Har sett serien otaliga gånger, om och om igen, jag bara älskar den... karaktärerna, manuset, miljön, effekterna, actionen, humorn, allt!



Den är så otroligt djup och tung... samtidigt som den verkligen är rolig time to time. Har också alltid på något vis kunnat dentifiera mig med karaktären Buffy- litegrann iaf... sådär, dumstridigt bestämd kring saker och ting och ibland typ... onödigt heroisk. Första gångerna jag såg serien var jag yngre och helt partisk i alla tvister mellan henne och hennes vänner, men med åren har jag insett hur onödig hon är ibland, och hur mycket enklare saker, i teorin, skulle bli om hon bara utelämnade sig själv lite lite mer. Sen har jag väl också insett att jag är likadan själv... i många anseenden. Sedan lever dessa karaktärer i en surrealistisk verklighet, men personlighetsdragen kan ju liknas vid människor, självklart, de e ju personer. Att "ensam är stark" är något slags personligshetdrag är på något vis irriterande... även fast jag gillar mig själv precis som jag är. Jag är medveten om mina brister också... men jag försöker jobba på de liksom! Så på de viset har den väl funkar till och från som någon slags självterapi under den jobbigaste tonårstiden. (då världen ärligt var kantad av demoner^^)

Men nu var det egentligen inte en personanalys av mig och Buffys psykologiska inverkan på mig jag skulle pratat om... de va bara att citatet "You're beneath me" är hämtat från ett parti i serien. Kom att tänka på de ikväll, just nyss faktiskt, då jag filosiferade kring... folk. Hur alla människor... (lång paus som inte författas här...)

NEJ
Jag tar inte dehär nu faktiskt... tänkte göra ett långt utlägg om hur folk pratar kring och om varandra istället för med varandra. Hur irriterande det är mm. Och hur jag alltid frånsagt mig allt typ av kring-snack, skitsnack, delvis pga att jag har en slags inställning om att det har något med värdighet att göra. Att ha klass liksom, som människa. Jag beblandar mig liksom inte med det, lite som att doppa händerna i bajs. Jag gör det bara inte liksom- för de e under min värdighet. Någonting smutsigt man inte riktigt vill ta i, man kanske blir sjuk? Och människor snackar, de vet jag. Förmodligen om mig med. Men det rör mig inte. Många frågar mig om jag inte är nyfiken eller ens tänker på eller funderar på vad folk säger om mig. Men faktiskt inte. Inte alls. Jag bryr mig verkligen inte, de gör inget intryck i min vardag- om folk inte kan berätta de till mig. För mig. Eye 2 eye. Jag blir inte sårad av de, jag blir inte glad av de. De e som ett tuggummi, man kan tugga på de nån minut tills smaken försvunnit sen loskar man ut de. Värdelöst liksom. De fyller inget syfte. Ingen funktion.

För seriöst- skitsnack handlar ju någonstans egentligen om ett behov hos en människa, tex. att få hävda sig, att få ha något "intressant" att berätta, att personer upplever att dens ego får ett boost om någons anseende blir sänkt, eller liknande. Det handlar ju inte, i de flesta fall, om personen som blir "utsatt" för skitsnacket. Personen kan, om den själv vill, bli drabbad av de, och de e verkligen inte roligt isåfall, men fortfarande, bryr jag mig inte, så lider jag ju inte av de så att säga. Om någon vill tro på skitsnack kommer bli motbevisade när dom möter en, om dom vill. Vill dom inte - e de OK för mig, för jag har inget egentligt intresse av att lära känna en sån person, och jag tror inte jag något speciellt utbyte av den människan. Jag är rättfärdigad. Jag är talangfull. Dom som vill förstå de gör de, jag är inte orolig.

Sen kan man ju, om man hade orkat, komma in på dehär med att de mesta fortfarande är ett state of mind. Jag menar jag är tex. aldrig utsatt för någonting, sådär speciellt. Väldigt sällan iaf. "I never play the victim, I'd rather be a stalker" som Rihanna sjunger. Faktum är att jag brukar tycka de e ganska bra när folk pratar om mig, på sätt och vis. Jag menar, många människor tar såå illa vid sig när folk snackar massa negativt skit om dom. De verkligen kan äta människor verkar de som. De äter inte mig. De rör mig som sagt inte, så om någon har ett behov att fylla genom att snacka bajs - snacka lika gärna om mig eftersom jag inte bryr mig.

"You do'nt like me, I don't like you, it don't matter.
Only differens, you still listen, I don't have to"

-To all my dreamers out there, I'm with you♥
(nu blir de Buffy, skriver förmodligen mer efter de)