"Men du skulle va lika snygg utan dom" (okänd man på tuben som påträngande minglar med mig om mina piercingar)
"Heh jaa tack så mycke"
"Men de vet du redan"
"Haha ja de gör jag faktiskt"
"Så han uppskattar dig?"
"Ursäkta?"
"S å   h a n   u p p s k a t t a r   d i g ?"
"Han vem?"
"Din pojkvän"
"..."
"Har du en pojkvän?"
"... de e lite komplicerat, e, typ"

Ååh- de va en vit lögn. Avskyr att ljuga, även om småsaker. Men jag var verkligen inte på mingelhumör och jag visste att den där mannen inte skulle sluta mingla någonsin och jag ville inte komma in på hela "Dejta mig!" "Tack men nejtack" versen igen... man e inte alltid upplagd för de.

Annars kan det rapporteras om ovanligt många fyllon kring Sthlm C för att vara en onsdag... men ioförsej så såg jag ju nu när jag tänker efter en tjej med en text på sin tshirt för nån dag sen där de stod "Music is my boyfriend"- på de viset har jag definitivt en partner!

Jaa... nu ska jag väl. Hänge mig åt min ensamhet tror jag faktiskt. Shit när jag var yngre kände jag mig aldrig de minsta ensam. Jag njöt betydligt mer av ensamhet än vad jag gör nu. Jag går under mentalt om jag inte får vara ensam när jag behöver de, men de e kortare stunder nu än för bara några år sen... undra varför de e så egentligen? Att sånt där ändras... har alltid haft ett jättebehov av ensamhet förut. Kul att man har ekonomi och ålder att flytta hemmifrån nu när man börjar komma över hela ensam-varg saken. Ödets ironi??