... jag e inget fan av att känna mig "lonley". Främst kanske för att jag aldrig brukar göra de... jag brukar alltid trivas i min ensamhet och inte vara så... sällskapssjuk. De känns faktiskt riktigt visset att känna så... det klär mig inte. Men jag är bara inne i en sekund av... insikt om att alla verkar ha massa planer som jag inte kan delta i, och att ingen verkar fråga mig om allt roligt jag har för mig... jag vet att jag är dålig på att ta för mig i sociala sammanhang på de viset, att prata om mig själv och saker jag gjort osv. Men... det tar väl inte så lång tid att lära sig det om mig, och bara... tänka en till gång och fråga mig? Eller? Jag brukar alltid göra det med alla andra...

Sen kanske jag inte borde förvänta mig de, men jaae... de blir ju en slags bieffekt av att vara nära folk. Man börjar förvänta sig saker, inte mycke, men ändå något liksom... aah, jag kommer över de. Så fort nån frågar mig om något i mitt liv, eller jag känner att de e läge att berätta något och det känns uppskattat, så kommer de kännas bättre

Nu ska jag sova tänkte jag... jobbjobbjobb även imorgon... take me away from here, make me a superstar, så jag kan jobbajobbajobba och sova för lite med musiken

Imorgon blir säkert en mer givande dag!
Godnatt!