... jag har försökt att skriva en vettig Twilight recension en stund nu. Har försökt få med alla områden och flera synpunkter, eftersom jag är extremt delad i min uppfattning om böckerna. Det är svårt, just eftersom jag är så delad i min uppfattning. Först när jag började läsa böckerna ogillade jag dom jättemycke. Dom kändes helt värdelösa, handlingsmässigt, språkmässigt, karaktärsmässigt och man kunde inte heller relatera på något endaste vis.

Den uppfattning har jag till viss del ändrat nu, även om argumenten för mina tidigare åsikter är överhängande sanna.

Jag tänkte nu åter igen försöka göra en vettig recension av bokserien, men jag vill skriva och varna er först så ni vet att den kan bli ganska kluven. Jag har inte kommit på något vettigt vis att göra det mindre förvirrande för er som vill läsa den, men jag gör mitt bästa.

Jag jobbar med underrubriker, för det är så mycket ang. den som måste tas upp. Jag har läst böckerna på svenska, och efter att jag själv läste dom har jag googlat det och pratat med både lovers och haters om böckerna. För att få en bredare uppfattning. Jag har sedan låtit detta sjunka in några veckor och känner mig nu redo att göra ett så stabilt uttalande jag kan. Here we go.

Språket:
Språket, främst i dom två första böckerna, känns ganska begränsat. Det känns inte speciellt proffsigt och det är synd. Man njuter inte av läsningen alls på de viset, som man kan göra med mer välarbetade verk som tex. Harry Potter.

Det blir dock bättre och den fjärde boken är bitvis härlig för ögat och själen rent språkmässigt. Det är trevligt, men en sån här känd bokserie har inte råd att vara tacky i början tycker jag. Så mest minus på de, men som sagt, bok 4 levererar på de planet.

Karaktärerna:
Man kan verkligen välja att se på karaktärerna på två olika vis. Med positiva eller negativa ögon. Jag har verkligen försökt att göra båda, så därför vet jag inte riktigt hur jag ska kunna skriva om dom utan att låta väldigt delad. Jag ska dock försöka förklara... böckerna handlar ju främst om Bella, Edward och Jacob så jag tänkte fokusera på deras karaktärer.
Bella: Över lag gillar jag inte Bella. Jag tycker hon är gnällig, överkänslig, ältande, självisk, egocentrisk och elak. Hon är extremt needy och utnyttjar ofta folk omkring henne för hennes egen vinnings skull. Speciellt i Eclipse är hon vidrig mot både Edward och Jacob. Det är den ena sidan av Bella.

På ett annat plan kan jag förstå hur vissa kan relatera till hennes klupmighet, hennes väldigt typiskt mänskliga beteende. Hon är väldigt tonårsaktig och osäker. Hon menar säkert väl och är väl ändå en god själ. Tycker dock fortfarande att hon är irriterande i sina tankegångar och till och från vill jag bara skrika på henne. Jag tror fler än vad jag kan ana tampas med liknande dilemman och tankegångar som hon har. Dock kan inte jag relatera alls känns det som, inte någonstans, så för mig blir det ganska lame att följa hennes tankar all day long. Edward har tur som inte kan läsa hennes tankar...

Edward:
Loverboy... eller creepy asgammal vampyr? Lite av båda. Det är konstigt, i början av serien avskydde jag Edward. Han var så... klyschig på något vis. Kände inte riktigt att karaktären hade något djup. Har dock alltid tyckt det är intressant att han faktiskt är gammal. Asså många sånna här high school-vampyrer är oftast så precis som människorna i sin menatalitet och sitt sätt. Det är inte Edwards, därför blir han intressant rent vampyrmässigt. Han är kontrollerande, han är stel, han e old fashion. Jag menar han är född för vad hundra år sen? Det är naturligt att han är sån- checka kvinnosynen när han var levande liksom kileln har gått långt right??

Nånstans i tredje boken börjar dock någonting hända med min relation till Edward. Jag sympatiserar fullt ut med att han drar och lämnar Bella, jag menar truley vad för framtid har dom tillsammans? I flera diskussioner jag haft med bekanta och vänner upptäcker jag hur jag sympatiserar mer och mer med alla val han gör. Man har ju ingen jävla aning om hur och vad han tänker, men it kind of makes sense för mig. Om vi levt i ett paralellt universum där allt dehär var sant och hände skulle jag nog gjort liknande val som han. Om det är bra tror jag knappast, men jag tror de e därför jag ändå... mjae gilla är väl kanske ett starkt ord, men Edward är den mest intressanta karaktären helt klart. Han är inte heller så jävla hormonig av sig. Han har kommit över hela tonårsfasen och det är skönt!

Har dock funderat på flera gånger hur freaky dom andra karaktärerna måste bli när man börjar läsandet med att tycka Edward e största freaket och slutar med att tycka han verkar mest vettigast.

Jacob: Först gillar jag Jacob... sen blir han varulv och hormoner typ hej!!!? Jacob är väl OK egentligen, men han är sån jävla tonåring. Han är självisk och drivs av sina djuriska drifter typ. Ok han e varulv men nån måtta får det lov att vara tycker jag. Han är så hänsynslös på något vis, dumstridig också. Jag vet att han menar väl i det han gör och så, men han är irriterande... jag jobbar med 17 åringar jag orkar inte läsa om dom också? Han har många fina egenskaper, han är modig, lojal, bestämd - men han driver saker för hårt och är för impulsiv! Han verkar prata innan han tänker typ 70% av alla gånger - det duger inte asså!

Twilight/Om jag kunde drömma:
Första boken. Boken handlar ju egentligen bara om Bella som blir helt löjligt kär i Edward kind of. Man blir chockad över att boken visar sig vara en high school bok med inslag av dålig fantasy. Det gör en väldigt arg men nu i efterhand då man accepterat att Twilight faktiskt är en tonårs-kärleks-bok snarare än en fantasybok, så är den väl helt OK i sin genre.

New moon/När jag hör din röst:
Nu börjar saker bli irriterande... första boken var mest lite lam av sig, men nu börjar allvaret. Edward lämnar Bella, vilket i alla fall jag förstår till hundra procent. Bella blir helt deprimerad... till den grad så man sitter och börjar fundera på om hon är manodeprisiv eller bara deprimerad. Har något sånt här legat latent i hennes kropp och triggats igång nu? Vi har alla varit tonåringar, vi har har haft våra tuffa tider, men det här är ju... wao. Det e för mycke. För lång tid. Man blir nästan arg på att hennes omgivning inte gör mer, hon känns helt labil!

Tycker det är obehagligt hur besatt hon är av Edward, det är creepy och ohälsosamt. Sen att hon börjar utnyttja Jacobs vänlighet det är bara vidrigt. Ok hon mår dåligt men asså... get over it typ, du blir kär igen jag lovar. Nu börjar Bellas vidrighet och egoism visa sig när hon ska försöka få sina adrenalinkickar och så. Allmänt skumt och man börjar verkligen fundera på hur detta påverkar alla unga människor som läser detta. Det får inte bli ett ideal att man ska stalka sitt överbeskyddande ex.

Eclipse/Ljudet av ditt hjärta:
Den här boken hatar jag verkligen. Den är hemsk. Det ska dock läggas märke till att man hatar den för att man på något plan fått någon slags sympati för karaktärerna, så de e ju ett plus. Man inser inte att man har de förens Bella börjar bi vidrig mot alla. Hon leker med Jacob och han inte sätta ner foten och bestämma sig för att hon vill vara med Edward. Hon utnyttjar Edwards dåliga samvete för att han drog i andra boken och får honom att stanna med henne hela tiden, ständigt sätta sina egna behov åt sidan för hennes skull. Eftersom man hör Bellas tankar hela tiden så vet man ju att hon mår dåligt över detta men det känns som att man kunde bry sig mer? Hon är elak och utnyttjar killarna hela boken, den e hemsk!

[SPOILER]
Det värsta ögonblicket är när hon övertalat Edward att stanna med henne i tältet istället för att slåss tillsammans med hans familj. Hon utnyttjade som vanligt "Åh du lämnade mig en gång buhu" och Edward går på den, eller bryr sig för mycke för att ta upp att hon bara ljuger och e dålig. Jacob är där och gosar med henne för att hon är kall, Edward får sitta i ett hörn och titta på typ. Bella vill prata ensam med Jacob, Edward pyser såklart iväg och hon och Jacob börjar hångla. Vad i hela jävla helvete???

Det är såå elakt mot Jacob för han är så kär i henne. Det är SÅ elakt mot Edward som kan läsa Jacobs tankar. Fatta ångesten att veta att ens brud/dude hånglar med nån annan och man SER det framför sig bokstavligt talat. Fy fan...

Breaking dawn/Så länge vi båda andas:
Nu börjar språket bli avsevärt bättre. Man är dock mer irriterad then ever på Bellas och Edwards förhållande. Ena sidan säger "Jamen Edward har levt fett länge han vet att people do fucked up things han förlåter henne han e hundra år gammal de e ingen stor grej" medans andra sidan säger "men vafan då måste han ju fatta att det här bara är en fas för henne och att hon kommer komma över honom snart. Hon är bara fascinerad av hans sexines fattar han inte de stupied??"

Blabla - den här boken knyter dock ihop säcken lite känns de som. Bella blir också dessutom trevligare och lättare efter att hon förvandlats.

Samhället:
Det är många saker som oroar mig när man funderar på hur en bokserie som detta är så extremt populär och blir läst av såå många tonåringar världen över. Många verkar vara av åsikten att den är kvinnoförnedrande. Delvis så tvångskysser ju Jacob Bella och ja - det är faktiskt ett övergrepp to be honest, man vill bara... göra någonting elakt mot Jacob i de ögonblicket. Delvis är Edward så old fashion överbeskyddande så det ibland blir lite obehagligt. Det är alltid känsligt när män är överbeskyddande mot kvinnor, pga våra känsrollers historia. Sedan är det klart att det är obehagligt hur många unga kvinnor/tjejer verkar se Edward-karaktären som någon slags idealisk pojkvän. De e fail, han e för gammal och för överbeskyddande. Edward vill väl och plågas av sitt dåliga samvete för att han bet lite folk för typ 90 år sen eller någe - men börjar tjejer tycka att de e allmänt spännande med "farliga" killar så kommer det sluta illa för väldigt många av dom. Det är nog en av de många sorgliga bieffekterna av Twilight.

Jag tycker också att boken är mansdiskriminerande för att vara ärlig. Jag la inte så jättemycke fokus till kvinnodiskrimineringen och jag tycker fortfarande inte att den är jätteallvarlig så att säga. Bella bryter ju hela tiden mot Edwards uppmaningar till att tex. stanna inomhus och liknande, för att lättare kunna beskydda henne från monster som eh, vill äta upp henne. Sedan är hans kärlek till henne så pass stor så att han inte direkt skulle bli asarg och slå henne eller någe nu när hon bryter mot de. Så eh yeyea, blandade åsikter kring de.

Det är äckligt att läsa hur Bella manipulerar både Jacob och Edward hela tiden, och det kan också vara en trist bieffekt från böckerna. Att det på något vis känns mer accepterat och OK att hålla på att playa män sådär, ljuga och hastla för att försöka ha dom båda kvar.

Sen gillar jag inte hur Bellas sinne blir harmoniskt och skönt att följa efter att hon blivit förvandlad. Delvis för oss som inte gillar Bella, är det obehagligt att ta del av en förvandling som faktiskt handlar om att hon dör - för att sedan bli något "bättre". Tycker hela vampyrismen glorifieras så otroligt i Twilight och det är lite obehagligt. Unga människor har tillräckligt med dödslängtan gör inte vampyrer till något slags idealiskt stadie.

Twilight-vampyrerna är obehagliga av en anledning, och det är inte att dom glittar i solen och andra töntiga saker. Jag tycker de är farligt när monster/fantasyvarelser blir mer och mer lika vårat osunda mänskliga ideal. Bleka, evigt unga, extremt vackra. Hon glorifieras och jag är inte säker på om jag gillar de. Dom blir mer och mer verkliga och nära våran verklighet, och det tror jag inte att jag gillar... det är obehagligt hur beskrivningen av en twilight-vampyr går hand i hand med beskrivningen av ett onaturligt ideal. Löfterna på en anti-age-kräm och twilight-vampyrerna är för lika. Det gör mig rädd- att någonting påhittat fantasyväsen kan bli ett ideal är minst sagt oroväckande.

Hur Bella finner sin frid, sin plats i världen och sin eviga kärlek i döden och i en egentlig fruktansvärd förbannelse, är någonting som gör en väldigt vemodig. Tror detta gör samhället en stor björntjänst så att säga, och det får mig att rynka ögonbrynen...

Jag vet inte hur jag hade reagerat om jag läst serien när jag var yngre. Jag tror jag hade varit med välinställd till den, och det oroar mig som sagt. Jag är glad att jag är "vuxen" och vettig när jag läser denna, jag har redan min syn på saker och ting och jag vet vad jag tycker och tänker.

Jag kan inte hjälpa att jag också ramlar ner i ett litet "jag vill bo på Pandora med Edward"-stadie när jag läser om hur vackert och förtrollande allt verkar bli i världen när Bella blir vampyr. Som om att vara vampyr är så mycket mer, på ett positivt vis, än människa, och som att vi med våra mänskliga sinnen inte är tillräckliga för att fullt ut kunna uppleva den värld vi lever i. Där upplever man sann fantasy-känsla inom sig och det är underbart - men åter igen, väldigt farligt för omotiverade deppiga tonåringar...

Så - jag gillar och ogillar serien väldigt. Om ett tag kanske jag läser den igen, vem vet? När jag låtit frustrationen rinna av mig och om jag väljer att läsa böckerna med positiva ögon, så kan jag nog tänkas gilla dom. Hur dom påverkar unga människor kan jag dock inte komma över - men karaktärerna växer avsevärt desto mer man pratar med människor omkring sig om det. När man får andras input på hur dom ser på karaktärerna mm så har man enklare att se dom i fler dimensioner.

Hoppas dehär makes any sense for you!