Jag är trött på att inte kunna lyssna på Usher... och jag är trött på att få mina farhågor bekräftade när det gäller kärlek och relationer. Jag är trött på att jag alltid tycks få olika former av samma eländiga no-happy-ending av alla mina ex-förhållanden... och jag är trött på att kämpa mot min impuls att bara vända mig om och springa min väg tills jag knappt kan andas mer.

Så jag tror jag ska sluta vara trött... bara. Det gör lite ont, men de går fint faktiskt. För jag inser en sak medans jag håller andan och lyssnar till "Love in this club" och minns alla fina stunder i vårat förhållande. Medans tårarna rinner kommer insikten om att jag inte är trött på att vara stark. Jag är inte trött på att... stanna rättfärdigad. Vara rättfärdigad gentemot mig själv. Jag tänker noga igenom varje viktigt val jag gör i mitt liv, och jag ångrar ingenting. Även om det gör ont. För faktumet att det gör ont bevisar ju bara att de faktiskt var... intensivt, och det var mestadels bra. Och det var bra, jag lärde mig mycket, jag la en hel del pusselbitar till Jessica-pusslet under den perioden i mitt liv. Det som var det var, och nu är det inte. Pick up the pieces and move on typ...

Jag hoppas verkligen innerligt att han hittar någon att dela sitt liv med och att han blir riktigt riktigt lycklig en dag snart