Jag har inte funderat såhär jättemycke på det här med klosterliv, främst kanske för att jag inte har haft så mycket information om det och jag har inte velat grunda en uppfattning om det utifrån fördomar. Jag har varit på ett kloster och hälsat på och så, och om man räknar klosterlivet i franska Taize så har jag ju själv levt de under en vecka. Men det måste väl isåfall vara någon slags lightversion av de måste jag säga...

Oavsett så skulle man väl kunna säga att jag efter filmen är ännu mera säker på att jag anser att jag valt rätt liv för mig själv. Rätt i bemärkelsen att det passar mig bäst - ingen värdering i hur andra männsikor väljer att leva sitt liv, så länge dom lever i kärlek och inte skadar någon annan eller så.

Dock tyckte jag det verkade märkligt att dom verkade ha någon slags bild av att avskärma sig från verkligheten skulle ge dom mer fokus till att be för den. Sedan verkade deras syn på kärlek vara helt och hållet självuppoffrande. Att man på något vis kunde ge mer kärlek om man "offrade" kärleken och fokus på sig själv, sina mänskliga bekantskaper osv.

Jag tror ju inte alls så. Jag tror snarare tvärtom att det är enklare att älska andra om man älskar sig själv, och jag ser det nästan som en förutsättning. Jag tror att för att älska världen och älska människor som lever i den måste man börja med att älska sig själv. Det är som någon slags ultimat cirkel, att älska sig själv och genom det älska andra. För mig känns det väldigt ologiskt att inte lägga fokus på sig själv och inte leva i den verklighet man älskar och vill bry sig om. För mig är det extremt viktigt att vara i det samhället jag älskar eller hatar och vill förändra.

Dom i filmen verkade ha en tillit till att genom deras bön och deras totala fokus på det så skulle Gud fixa resten liksom. Det var tillräckligt att Gud visste om och såg eländet och att deras bön då skulle hjälpa mot det onda i världen, även om dom själva inte riktigt vet vad det är då dom aldrig lämnar klostret och aldrig läser nyheterna/ser på tv/lyssnar på musik eller liknande.

Jag däremot är övertygad om att Gud har gett oss medvetenhet, kunskap om ont och gott, och en själ och ett samvete - för att vi ska kunna verka i världen och styras av vår magkänsla och medkänsla till andra människor och resten av skapelsen. Dvs naturen, djur osv.

Kort sagt så fick filmen mig att tänka väldigt mycke, och jag som är inne i en stor period av tvivel och ifrågasättande just nu började tänka än mer intensivt kring dessa frågor.

Med tanke på att filmen ändå är så pass kort så skulle jag nog kunna tänka mig att titta på den med mina ungdomar. Frågan e bara om det skulle vara dom som redan är konfirmerade och har hunnit längre i sina tankar och funderingar? (alla faddrar som läser min blogg - räds ej jag skulle inte utsätta er för något jag själv tycker e trist^^)

Nu ska jag jobba vidare lite... var bara tvungen att skriva av mig!