ETT ÅR
... idag känns som en riktig tänkardag. Det är många många många tankar som far omkring i huvudet på mig... den genomgående känslan är väl en slags oidentifierad ångest. Jag ser många anledningar till den, en av dom inträffade för exakt ett år sen...
Jag minns hur jag och mina vänner pratade om hur vi skulle hinna med allt vi ville göra den lördagen. Hemmafest, blockparty, det var massa som hände och vi var ett sånt on-the-go-gang som ville hinna allt! Det var härlig sommar och mitt liv var verkligen underbart på många vis! Efter två ganska korta samtal från Phiona kände jag mig tom. Det är egentligen det jag minns mest. Tom. Tomhet. Jag lärde mig någonting om mig själv då - när jag går in i kris gör jag nästan vad som helst för att allt ska fortgå så normalt som möjligt. Styra upp, fixa, leda, göra det som krävs för att verkligheten ska bistå så gott det går... ett beteendemönster jag blivit alltmer varse om under detta år. Jag har gråten i halsen när jag skriver detta, men jag är inte riktigt redo att släppa ut det ännu. Jag tänker såklart på sånt som måste göras, kan göras, för att underlätta för alla i min närhet som kan behöva mitt stöd just nu. Detta är en beteendeform jag har valt... jag hoppas ingen upplever mig som allt för kall. Jag kan säkert verka disträ och känslokall, men det är aldrig med mening. Inside my heart is breaking, my make-up may be flaking, but my smile, still, stays on... the show must go on! Livet fortsätter, allting förändras... det är en tröstande tanke när det känns tungt...
Du har lämnat ett stort hål i vår verklighet Christian, men vi hankar oss fram, går vidare, skrattar och lever - precis som du vill att vi ska göra. Du lämnar mig ett hopp om ett liv efter detta, för jag har då aldrig mött någon som är så närvarande i sin frånvaro.
Kommentarer
Trackback
