Ville ta några minuter till att reflektera och skriva lite om att vända andra kinden till, to be the bigger person, och att välja sina strider...

I helgen hade jag avslutning med en av mina ungdomsgrupper. Vi åkte iväg till Boda borg på äventyr. På samma plats fanns ett annat gäng ungdomar som på olika vis sökte bråk med mina ungdomar. Gång på gång visade mina ungdomar att dom hajjat budet och backade pedagogiskt och moget ifrån stridigheterna och ingenting mer hände än upprepade försök av den andra gruppen att trigga mina ungdomar. Vilken inspiration!

Jag är så otroligt stolt över dom... och det fick mig att fundera. När jag var yngre, tonåring, tog jag varje strid som tenderade och något av det viktigaste i mitt liv just då var att stand my ground och visa att ingen fick trampa på mig. Jag sökte inte bråk eller var stökig på något vis, men om jag hade varit yngre och upplevt samma situation som mina ungdomar gjorde i helgen skulle nog utgången blivit väldigt annorlunda...

Och det är viktigt, det här med att stå upp för sig själv och att alla liksom ska respektera en. Nu som äldre har jag insett det sanna värdet i att göra exakt detta, fast fortfarande behålla sin ödmjukhet och inneboende kärlek. Vi pratade lite senare om varför dom här andra ungdomarna betedde sig som dom gjorde och attakerade människor som inte gjort något och som dom inte känner, och utan egentlig vidare diskussion kom vi fram till att det nog inte handlade om oss alls egentligen, utan att det hade med deras självsyn, syn på livet och tidigare erfarenheter som gjorde att dom betedde sig som dom gjorde.

Jag blev så otroligt stolt och varm i hjärtat av att få höra hur mina ungdomar hade resonerat och reagerat i stunderna då jag inte var där, och hur obittra och okränkta dom var trots de andra ungdomarnas påhopp. Att kunna behålla sitt lugn i situationer då en annan människa försöker kränka ens värde, och att veta att detta inte är sant och att man faktiskt inte ens behöver försvara detta, utan bara kan veta inom sig att den här stiden är ovärd då man själv egentligen inte har speciellt mycket med den att göra, mer än att man råkade vara vid ett ställe vid en oturlig tidpunkt. Man måste ha väldigt mycket kärlek och förstånd i sitt hjärta för att kunna vända andra kinden till på det viset dom gjorde - det är en sann inspiration 

Mina ungdomar sticked together och hjälpte och backade upp varandra och tog sig ur småobehagliga sitautioner på ett ultimat fredligt sätt utan att komprimissa med sig själva, sitt okränkbara värde eller sitt ego. Wao!