Ibland bloggar jag på Sofia församlings facebook-sida. Idag kom mitt senaste inlägg ut som handlar om förlåtelse. Ni kan läsa det på facebook genom att klicka här. Men jag copy-pastar det också nedan:

Idag publiceras inlägget "Förlåta är att befria" som är inlägg två om förlåtelse i Sofia församlings projekt. Inlägget är skrivet av Jessica Lilleberg, som är ungdomsledare i Svenska kyrkan i Håbo (Bålsta).

”Ty om ni förlåter människorna deras överträdelser skall er himmelske fader också förlåta er. Men om ni inte förlåter människorna skall inte heller er fader förlåta er era överträdelser”. Matt 6:14-15

Jag tror att förlåta någon är att befria den ifrån handlingen/handlingarna eller orden som personen vill bli förlåten
för. När jag förlåter någon så släpper jag situationen på det viset att jag inte längre grundar min behandling av person utifrån den handlingen eller de orden som jag förlåtit personen för.

Förlåtelse är även till viss del att befria sig själv, även i de fallen då det är någon annan man förlåter. Att inte förlåta kan vara som att aldrig låta ett sår läka. Att glömma och att förlåta är olika saker, men för att helt kunna glömma tror jag att man måste förlåta.

Jag brukar försöka rannsaka mig själv då och då för att se om det finns situationer i mitt liv som fortfarande lämnar avtryck på mig och min vardag, som jag kanske nu är redo att förlåta. Är jag redo att förlåta en person gör jag det, både för den personens skull och för min egen.

Om jag själv önskar förlåtelse av någon brukar jag påminna mig själv om att jag måste be om den. För att få förlåtelse behöver man be om den. Uttrycka att man ångrar det man gjort/sagt eller följderna det fick.

Sammanfattningsvis gillar jag förlåtelse. Det är fridgivande och gemenskapsfrämjande. Förlåtelse är någonting fint och ödmjukt. ”Ha fördrag med varandra och var överseende om ni har något att förebrå någon. Liksom Herren har förlåtit er skall också ni förlåta” Kol 3:13