TVÅSAMHET?

De finns stunder då jag funderar på det här med tvåsamhet. Jag är en nöjd glad och självvald singel, men med vänner i förhållanden, alternativt vänner suktandes och längtandes efter förhållanden kan jag inte hjälpa att fundera: längtar jag någonstans långt inne efter lite kärlek? Eller varför blir jag annars så blödig när jag tittar på romantiska komedier?

Dehär med förhållanden... det kan väl vara min grej om jag verkligen vill, jag tror inte jag är mer konstig och egen än någon annan. (...eller?) Jag vet att jag är en speciell person, men jag tror väl ändå nånstans att de finns nån där ute för mig som senare i mitt liv visar sig vara min själsfrände som jag vill bli gammal med. Yup, de e sant, jag tänker faktiskt ändå att jag kan hitta en vapendragare i livet nånstans, bara inte på ett bra tag OK?

Jag kanske bara behöver ett mer stabilt singelteam som kan göra stan osäker med våra singelfasoner? Nu menar jag inte att singlar gör speciellt mycket annat än vad o-singlar gör, men folk i parförhållanden har en tendens att prioritera annat, varandra tex - de e bara naturligt! Jag börjar dessutom komma upp i en ålder då folk blir seriösa och ska flytta ihop, fundera på framtiden osv...

De eviga singlarna, finns dom på riktigt? Eller är de bara på tv...? Blir alla singelkvinnor förr eller senare trista catladies, eller finns de coola brudar typ som Samantha i Sex and the city? Funderar jag bara på detta för att det är ett så otroligt stort fokus på kärlek och partnerskap i världen? Är det konstigt, eller är det konstiga att jag inte verkar lika sökande och uppslukad av detta fenomen?

Wao... enough is enough, tankar för stunden asså, nu ska jag iväg på en dejt, haha, på tal om sånt här - wish me luck!

Självvald singel här också. Tror min personlighet och diverse egenheter inte gör sig bra i ett förhållande. Då jag är såpass prestigelös och är nöjd med mitt liv så ser folk det som ambitionslöshet.



I min bekantskapskrets verkar förhållanden också ställa till mer problem än vad det är värt att utstå också..så jag har blitt disillusionerad.



Sen håller jag med att det är stort fokus på kärlek och partnerskap i sammhället..i mitt tycker FÖR MYCKET fokus. Då det ger en effekt kan tyckas att alla känner att dom MÅSTE vara i ett partnerskap för att räknas. Och om man inte är i ett sånt så är man "avvikande" eller "onormal"...ungefär som smala modeller på bild kan enligt vissa ge felaktiga kroppsideal...kanske lite långsökt det sista dock.